Jag gjorde min absolut första bussresa någon gång under tidigt 80-tal. Det var jag, min mamma, pappa och systrar, fast i en liten äggliknande plåtsak på väg. Vi reste ner i Europa, genom Tyskland och Schweiz för att tillslut stanna till i en lilla italienska byn Mortegliano, 14 kilometer sydväst om staden Udine i nordöstra Italien. Det var ett litet samhälle, inte mycket mer än 5 000 invånare, men det var så mina föräldrar såg ut att vilja ha det. Litet, lugnt, tryggt. Andra familjer på andra bussresor hade med all sannolikhet sett till att stanna till i Milano och slå läger där, eller åtminstone att ta sig in till den lite större staden Udine. Men inte vi.
Bussen fortsatte. Vi styrde kosan skevt mot sydväst och landade i Lignano Sabbiadoro, som hade något fler invånare men fortfarande inte i närheten av vad man var van vid – mina föräldrar tyckte som sagt om att ha lugn och ro omkring sig, men såg paradoxalt till att bosätta sig i Malmö (som på den tiden var långt ifrån den moderna kunskapsstad den är idag). Men det var vackert. Jag kunde se Adriatiska havet breda ut sig i horisonten. Och DET, mina damer och herrar, fanns det ingen stadsdel i hela Malmö som kunde leverera.
Man upplever mer
Det finns ingen slagkraftig poäng med den här historian, mer än att det här var min allra första introduktion till längre bussresor. Jag kan definitivt rekommendera dig som läser att prova det, då man får se så mycket mer av den värld vi lever i än om du, till exempel, hade tagit flyget till Mallis eller Kreta. Jag ser till att boka in minst två längre bussresor per år och har gjort så i hela mitt vuxna liv – ändå finns det hela tiden något nytt att upptäcka, känna, se, smaka eller höra.



